Nedstämdheten och deppandet från igår har lagt sig även om det fortfarande känns neråt. Önskar att hjärtat kunde sluta tänka åt mig och att hjärnan kunde ta över helt. Det vore så mycket enklare då. Det bästa vore att inte få känslor för någon överhuvudtaget. Hade ju sagt till mig själv att det skulle vara stopp med det, men likt förbannat gick jag i fällan igen. Vad gör jag för fel egentligen? Och varför kan killar inte vara ärliga från början istället för att få en att tro att känslorna är ömsesidiga? Var allt bara tomma ord? Fanns det överhuvudtaget några känslor egentligen? Plötsligt, helt utan förvarning, fanns mailet där med orden "kan träffas igen, men bara som vänner". Chockad, förvånad, besviken, lurad? Ja, allt det fanns inom mig, men mest kände jag mig nog besviken och lurad. Besviken på mig själv för att jag gått på det en gång till. Besviken på dig för att du inte kunde sagt det till mig ansikte mot ansikte när vi sågs. Du gav mig en puss och log när du gick. Några minuter senare skickade du ett sms. Inget tydde på att du inte ville. Du lurade mig totalt. Det gör ont. Jäkligt ont.
Men jag läker. Sakta, sakta läker jag. Jag hoppas att jag blir mitt normala glada jag snart igen. Att jag kan vara som innan när vi pratar med varandra. Men det kan ta ett tag. Saknar dig för mycket än. Hoppas du förstår...
0